annajonnavisai

Känner jag måste skriva av mig få nått ur mig.
och min tanke då va kanske börja skriva så här... många andra gör ju de.. får vell prova och se om man kanske kan må lite bättre..

dom som känner mig vet ju att mitt liv inte får vara ätt för mig.. även om jag vill de och försöker så himla mycke verkar de vara nån förbannelse över mig...
massa saker som alltid händer..
otur, oflyt, avensjuka människor, onda människor, fel plats vid fel tillfällen, mm mm mm ...
kan göras lång men alltid verkar de innehålla mitt namn.
 har i skrivande stund fåt mitt hjärta krossat  och det göör så ont.. går inte att beskriva men tårana bara rinner och som att man fått ett slag i magen.. man funkar inte helt enkelt.. alla tankar  alla känslor på samma ställe.
det bara bubblar i mig vet inte vad lr hur lr nått..
önskar bara att denna marddrömm e över så jag slipper denna känsla, mycke jag vill men aldrig nått jag får som jag vill...

sen kämpa med boende.. som dom flesta vet hyr jag i andra han eftersom det inte finns nå lediga lägenheter här nere och en bostadskö på 4 år . ingen hjälp får man av komunen även om man har två små barn. ne ett nr till vandrar hem och lycka till me ert liv. känns inte så optimalt.
så nu hyr jag en lgh för nästan 8 tusen i månaden och jobbar hur mycke som helst bara för att kunna betala tak över huvet för mig och barnen.. de e vell bara tidsfråga innan man helt bryter ihop..
såg lycka och framtid för nån vecka sen och såg hopp och glädje..
nu ser jag bara ett tomt hål svart dystert och snart en äklig ruggig vinter här nere i min egen ensamhet.
visst jag har två helt underbara extra föräldrar till mina barn som ställer upp i allt och i de dom kan men jag är ändå ensammen... ingen att bara ta en kaffe me och surra ingen att bara luta mitt huvud mot och gråta ut en stund.. jag har underbara vänner i gbg men dom e där och jag här jag här me barn  kan inte bara åka när som helst...

den sjuka i det hela är att jag ändå kämpar och ändå orkar..
ändå leer när mina barn kommer hem efter skolan och har massor att berätta och ändå har kärlek att ge dom...även om dom märker att mamma e ledsen så fixar vi det. det gör vi bara helt enkert... tänker inte ge upp och sitta me soc och massa annat..vi fixar det.
det måste ju vända nån gång i livet e ju bara 25 massor av år kvar att leva och fixa allt...
vem vet nästa vecka kanske allt ordnat sig man kan ju inte göra annat än att hoppas...

jag har i alla fall lite gnista kvar..
blir nog masor mer skrivande och massor mer berättande om mig och barnen. om vårat liv.. tänker inte hålla mycke hemligt numera... måste få tala ut och tömma min onda "tunna" i kroppen me all skit..

ursäkta alla stavfel..orkar inte ändra och rätta och så e de vell bara jag och mitt sätt att skriva så ni vet!:)