annajonnavisai

e vell bara för att man vill ha en andledning men de lär jag ju aldrig få heller... men men...

nu har vell funderingarna gått över till vad ska jag göra me mitt liv... hur ska jag göra för att gå framåt... ganska uppenbart att jag inte mår bra av att sitta här och inte känna nån lr ha nån att umgås me.. men vill inte bara fly och slita upp barnen hur som helt heller...

men ska i alla fall börja med körkortet nu..men svårt när ingen peppar en lr hjälper en när man behöver de.
motivationen...

har suttit hemma me dottern i dag...hon har feber och e på sin 5 dag...jobbigt för hon och blir jobbigt för mig oxå tycker så synd om hon...

hur ska man göra för att kunna börja leva igen..visst fuunkar jag vissa dagar men sen när man närmar sig kvällen och sitter här i sin ensamhet och så...då funderar man och funderar man..

tänk om man skulle flytta hem...både bra och dåligt...vet inte kanske skulle få jobb kanske inte.. visst jag skulle vara HEMMA men va e de för utbyte där...inte mycke.. visst jag skulel njuta av naturen men ..ja...då vill jag bo i hus och leva på landet.. inte i smeten... och samtidigt.. ja som sagt många funderingar och inga svar...urch...

men men...
bara kämpa sig vidare... har ju hela dystra hösten och vintern här nere på mig så... kanske man blitt klokare när våren och sommaren kommer....lr bara mer dassig och gammal och gaggig...

kanske förvinner i mitt eget damm här..haha..

och så en sak till...vete fen hur de blir me boendet men vill inte allt för mycke bli bostadslös...och de kan var nära ...urch...som sagt man blir less...när alla beskymmer bara ska hopa sig och aldrig bara vara över och löst..
hur mycke jag än hoppas och försöker verkar de inte finnas nån ände på all skit...

nu e de bloggat klart för i kväll...lite mer tv tittande sen lägga sig brevid en febrig liten tjej..huffa hoppas hon blir frisk snart lider så mycke när dom ska måsta vara sjuk...

vill få tillbax min ANNA gnista!!!!!

ja en nu dag...denna dag är bättreän dom andra.. :)  håller på att göra mig vacker och fin..och tänker gå ut me huvve högt och bara vara vacker och fin...
tänker ha kul och må bra... jag mår bra och jag håller högt... men visst de gör ont till och från men man går vidare här i livet....e vell de livet ska vara massa motgångar så man kan uppskatta alla små goda saker..

jag har massa saker att se glädje i.. mina helt fantastiska underbara barn som jag gör allt för och älskar mest i hela världen...

sen mina underbara vänner ni som finns när man behöver er...inga nämda och inga glömda  men älskar er me mest...
barnen har en helt underbar gudmor du är underbar och kommer alltid älska dig mest och högst...

som sagt...jag tar mig uppåt...sakta men säkert...
 och i kväll ska jag rocka loss helt kan ni ge er på...kanske kanske kommer lite roliga bilder...haha...

se ya...

Hur jag än vride och vänder på tankar och allt så gör de bara ont.. när jag lägger mig så gråter jag.. visst jag kan leva vidare och kämpa på men de är ändå tomt.. och det e de som gör ont..
och att känna sig så dum och utnyttjad att inse att det bara va ytligt...

sitter här sj nu igen knapp nå vänner inga att umgås me... det e tomt.. vart tog alla samtal vägen vart tog alla saker jag gjorde me vänner.. allt vi hitta på... alla bara försvann på en dag...

jag kan le jag kan skratta och jag kan vara rolig.. jag lever fortfarande.. men allt känns bara tyngre nu när en stor bit av mig försvann... som sagt jag är lurad och det gör så ont att man e så dum att jag försatte mig sj i en sån situation igen att man gick på lögner.. de e ju som att bädda för att man vill bli sviken igen.. och jag e så spyless de..

En helg framför mig me ensamhet inga barn..barnledig helg ska ju betyda att man ska kunna göra nått kul att kunna leva lite extra och jag bara våndas för denna helg. inte ens jobbet har jag att fly till.
kan inte lägga mig att sova heller...kan inte sova..tankarna bara snurrar.. och att gråta sig till sömn varje kväll är inte kul...

jag kommer att gå vidare men blir svårt jag har en stor bit borta av mig sj .. och svårt kommer det att bli att lita p nån igen..

när ska det gå över.. när ska det ta slut.. när ska min lycka vända sig tillmitt håll... är så förbannat less och så förbannad på mig sj...ordagrannt så hatar jag mig sj och allt jag utsätter mig för bara för att få vara lite lycklig nån gång... kan inte annat än förstå varför jag är sj...

ne nu gå och gråta lite till innan man kanske somnar..

önska jag kunde vrida tiden tillbax...göra de ogjort...Allt...

så himla jobbigt me dessa tankar....vakna slog upp ögonen och bara massa tankar...kunde inte ens forstätta sova... tankarna fårmig tilloch me att få en konstig otäck känsla i magen....gillar verkligen inte detta..
besvikelsen chocken ensamheten allt...när ska de gå över....och
känns verkligen inte som jag har värst många vänner ändå....värsta e ju att man inte har nån att umgås me... som sagt bara sätta sig på stan och ta en kaffe...

men men..
i dag blir de storröj här hema och sen på stan i regnet..möte... massa mera skit...som sagt det tar inte slut.
har fortfarande inte hört nå av han så kan ju inte räkna me de heller...

urch känns till och me jobbigt att fundera ut va man ska hitta på för mat till barnen i kväll...

lider verkligen me mig sj ..vill ju inte må lr vara så här de e ju inte jag...
men e vell så här man ska må ett tag nu...

men men,.
kramar...

ja ...jag lever men ja...e ganska tom ändå...
vet inte riktigt känns lite konstigt att skriva massor här och så tror säker alla att man e ett nervvrak..men icke..
e bara sårad krossad igen...
önska jag kunde göra nått åt de men e vell meningen me mitt liv..
ändå så kan jag le och ändå så får jag dagarna att gå..det e när jag sitter hemma sj på kvällen lr på bussen lr nått annat tillfälle då det ges tid åt tankarna jag mår skit...funderar mycke på min framtid och hur allt ska bli och sluta men verkar aldrig komma fram till nått vettigt... e vell bara fakta man får ta en dag i taget och se vad som händer.

nog om de...

va och kollade upp detta me körkortet... vart ska jag få pengarna ifrån..
vill så gärna just nu ta detta och fixa de en gång för alla men då kommer man ju till de.. jag har en hyra som slukar de mesta pengar jag får in så har helt enkelt inte råd...
och visst sparar gör jag men de e inte mycke..kommer ta mig år innan jag ens kommer i närheten av vad detta kort kommer kosta...
och har ju inte direkt nå päron att be om hjälp lr nå polare som kan ställa upp... det som e svårt...
med körkort har jag möjlighet att ta jobb utanför här och andra sorts jobb som åtminstonde kan leda till fast anställning men ja...

bara fortsätta kämpa men kändes som nuuet va ett bra tillfälle att bara gå ner sig i studier..
men men..nu e de en halv timma innan jag går på natten och ska jobba så  sov gott alla som läser...

skriver mer sen men mår i alla fall bättre än sist..tar mig sakta uppåt...men saknaden e fortfarande stor...
over and out..:)

kan inte förstå...personen jag älskade försvann på en dag..
hur kan man gå från go och varm och bry sig och vara underbar i alla sätt till att bara försvinna..inte höra av sig lr nått...att vara helt känslokall och känslolös...
det gör ont att tänka och fundera för jag förstår inte.
antingen har han hittat nån annan lr så har han aldrig kännt lr vart ärlig över de han sagt till mig och gjort... käner mig så blåst och lurad och dum..varför gick jag på de..

känslan inom mig växer allt starkare och känner mig mer och mer övertygad om att det är nån annan han hittade nån annan..men varför inte vara ärlig över det då så jag sj kan få ett avslut på de..
så jag kan få hata han i ställer för älska.. så jag kan få vara sårad på ett annat sätt än detta..
sen kan det var så att jag bara tänker konstigt..men vad ska man tro inte hört ett ljud påhela veckan och fattar fortfarande inget..

de ända jag vet att det gör fruktandsvärt ont och önskar ingen detta lidande...
och tar mig inte mod att ringa heller till han ..känner mig livrädd över de och ja helt enkelt feg...kanske gör fel men låter han vara ifre i ställe...
blää för mitt liv i alla fall...önska jag oxå kunde stänga av mina känslor bara så där...

Dom små som får mig att kliva upp och bara fungera...

Känner jag måste skriva av mig få nått ur mig.
och min tanke då va kanske börja skriva så här... många andra gör ju de.. får vell prova och se om man kanske kan må lite bättre..

dom som känner mig vet ju att mitt liv inte får vara ätt för mig.. även om jag vill de och försöker så himla mycke verkar de vara nån förbannelse över mig...
massa saker som alltid händer..
otur, oflyt, avensjuka människor, onda människor, fel plats vid fel tillfällen, mm mm mm ...
kan göras lång men alltid verkar de innehålla mitt namn.
 har i skrivande stund fåt mitt hjärta krossat  och det göör så ont.. går inte att beskriva men tårana bara rinner och som att man fått ett slag i magen.. man funkar inte helt enkelt.. alla tankar  alla känslor på samma ställe.
det bara bubblar i mig vet inte vad lr hur lr nått..
önskar bara att denna marddrömm e över så jag slipper denna känsla, mycke jag vill men aldrig nått jag får som jag vill...

sen kämpa med boende.. som dom flesta vet hyr jag i andra han eftersom det inte finns nå lediga lägenheter här nere och en bostadskö på 4 år . ingen hjälp får man av komunen även om man har två små barn. ne ett nr till vandrar hem och lycka till me ert liv. känns inte så optimalt.
så nu hyr jag en lgh för nästan 8 tusen i månaden och jobbar hur mycke som helst bara för att kunna betala tak över huvet för mig och barnen.. de e vell bara tidsfråga innan man helt bryter ihop..
såg lycka och framtid för nån vecka sen och såg hopp och glädje..
nu ser jag bara ett tomt hål svart dystert och snart en äklig ruggig vinter här nere i min egen ensamhet.
visst jag har två helt underbara extra föräldrar till mina barn som ställer upp i allt och i de dom kan men jag är ändå ensammen... ingen att bara ta en kaffe me och surra ingen att bara luta mitt huvud mot och gråta ut en stund.. jag har underbara vänner i gbg men dom e där och jag här jag här me barn  kan inte bara åka när som helst...

den sjuka i det hela är att jag ändå kämpar och ändå orkar..
ändå leer när mina barn kommer hem efter skolan och har massor att berätta och ändå har kärlek att ge dom...även om dom märker att mamma e ledsen så fixar vi det. det gör vi bara helt enkert... tänker inte ge upp och sitta me soc och massa annat..vi fixar det.
det måste ju vända nån gång i livet e ju bara 25 massor av år kvar att leva och fixa allt...
vem vet nästa vecka kanske allt ordnat sig man kan ju inte göra annat än att hoppas...

jag har i alla fall lite gnista kvar..
blir nog masor mer skrivande och massor mer berättande om mig och barnen. om vårat liv.. tänker inte hålla mycke hemligt numera... måste få tala ut och tömma min onda "tunna" i kroppen me all skit..

ursäkta alla stavfel..orkar inte ändra och rätta och så e de vell bara jag och mitt sätt att skriva så ni vet!:)